Min Engla!
Ja nu är hon här som sagt...har iofs varit här i två veckor och en dag men i alla fall. Har liksom inte haft sådär dunder mkt tid att sitta vid datorn :-) Ja alltså den 1 April kl 18,50 kom min lilla dotter Engla till världen. Hon vägde 4170 gram, var 49 cm lång och hade 36 i huvudomf. En ganska stor dam med andra ord. Var på bvc igår för vägning och mätning och hon har gått över födelsevikten igen efter att ha gått ner ca 400 gram (vilket är helt normalt btw). Hon hade dessutom blivit dunderlång redan, 53 cm, så hon har växt över 4 cm på bara två veckor....imponerande :-)
Tänkte jag skulle skriva en förlossningsberättelse också :-)
Jag får börja redan den 23 mars då jag fick åka in till förlossningen pga yrsel och huvudvärk. Väl där kollade de blodtryck och satte ctg kurva...ALLT såg mer än bra ut. Inga fel här sa doktorn och skickade hem mig. Den 31/3 ringde jag förlossningen igen och hade då samma symtom plus illamående, jag hade då gått över tiden med 6 dagar. De sa åt mig att komma in igen för en koll, även denna gång såg allt bra ut, hade bara lite högt undertryck. Doktorn tittade på mig och "sa att det enda som kan hjälpa dig mot yrseln är nog att föda barn men vi vill u helst att det ska sätta igång av sig självt så orkar du gå ytterligare en vecka?" Jag svarade då "Nej".
Doktorn svepte då hinnorna för att få förlossningen att sätta igång av sig självt, Jag var då öppen 2 cm. "Om inget händer till imorgon bitti så kommer du in och blir igångsatt", sa doktorn och försvann. Naturligtvis hände inget av sig självt....
1 April, kl 09.00 spräcker BM fosterhinnorna och vattnet går. "Jaha, nu är det bara att vänta ett par timmar så får vi se om det kommer igång några värkar, annars sätter vi värkstimulerande dropp, sa BM och bad mig ta en lång promenad i korridoren. När kl var 15.30 och varken värkar eller öppningskedet kommit igång sattes droppet, jag var då öppen 3 cm. Två timmar senare med en massa onda värkar och ingen smärtlindring undersöktes jag och var då öppen 5 cm....Jag var så borta mellan värkarna att jag tyvärr inte kan berätta mer detaljerat utan kan bara ta förlossningen i stora drag. Värkarna var fruktansvärda tyckte jag men som tur var hade jag min underbara Tommy vid min sida. Han fick mig att fokusera på andningen och han pratade lugnande med mig när han såg att jag höll på att balla ur. När kl var 18, 15 -18,30 eller nåt sånt undersöktes jag igen och var då öppen hela 9 cm, lillan hade då redan trängt ner ordentligt i bäckenbotten och började sakta men säkert att trycka sig ut...Aj,aj,aj...Jag är inte färdig än tänkte jag men det struntade sessan i
BM sa åt mig att inte krysta eftersom huvudet inte kunde komma igenom än i vilket fall, lättare sagt än gjort men jag klarade det ganska bra ändå. Bäst som jag låg där och skrek kläcker BM ur sig, "Nästa värk får du krysta". VA?! tänkte jag...redan? Men sagt och gjort, nästa värk krystade jag för kung och fosterland.....SMÄRTA!!!! Efter ca 5 krystvärkar frågade BM om jag ville känna....Jag fick då genast upp en bild av "unga mödrar" i huvudet där en flickas barnmorska säger samma sak till henne under förlossningen. Det enda som kändes var en pytteliten del av hjässan och tjejen i fråga blir jättearg. Jag tänker då inte känna tänkte jag och svarade grinigt NEJ! Skillnaden var bara att min bebis huvud var då ute halvägs och jag trodde bara en pyttedel av huvudet syntes. Tre krystvärkar senare kom hon....
Hon lades upp på bröstet...eller snarare magen då navelsträngen var så kort att dom inte fick upp henne högre än naveln...haha. Tommy klippte navelsträngen, jag frågade vad det blev och konstaterade där och då att jag fött en liten ängel, en Engla med andra ord
Synd att jag inte kan skriva mer detaljerat men jag kommer tyvärr inte ihåg något mer...hehe!
Hoppas det duger i alla fall
Kram på er!
Tänkte jag skulle skriva en förlossningsberättelse också :-)
Jag får börja redan den 23 mars då jag fick åka in till förlossningen pga yrsel och huvudvärk. Väl där kollade de blodtryck och satte ctg kurva...ALLT såg mer än bra ut. Inga fel här sa doktorn och skickade hem mig. Den 31/3 ringde jag förlossningen igen och hade då samma symtom plus illamående, jag hade då gått över tiden med 6 dagar. De sa åt mig att komma in igen för en koll, även denna gång såg allt bra ut, hade bara lite högt undertryck. Doktorn tittade på mig och "sa att det enda som kan hjälpa dig mot yrseln är nog att föda barn men vi vill u helst att det ska sätta igång av sig självt så orkar du gå ytterligare en vecka?" Jag svarade då "Nej".
Doktorn svepte då hinnorna för att få förlossningen att sätta igång av sig självt, Jag var då öppen 2 cm. "Om inget händer till imorgon bitti så kommer du in och blir igångsatt", sa doktorn och försvann. Naturligtvis hände inget av sig självt....
1 April, kl 09.00 spräcker BM fosterhinnorna och vattnet går. "Jaha, nu är det bara att vänta ett par timmar så får vi se om det kommer igång några värkar, annars sätter vi värkstimulerande dropp, sa BM och bad mig ta en lång promenad i korridoren. När kl var 15.30 och varken värkar eller öppningskedet kommit igång sattes droppet, jag var då öppen 3 cm. Två timmar senare med en massa onda värkar och ingen smärtlindring undersöktes jag och var då öppen 5 cm....Jag var så borta mellan värkarna att jag tyvärr inte kan berätta mer detaljerat utan kan bara ta förlossningen i stora drag. Värkarna var fruktansvärda tyckte jag men som tur var hade jag min underbara Tommy vid min sida. Han fick mig att fokusera på andningen och han pratade lugnande med mig när han såg att jag höll på att balla ur. När kl var 18, 15 -18,30 eller nåt sånt undersöktes jag igen och var då öppen hela 9 cm, lillan hade då redan trängt ner ordentligt i bäckenbotten och började sakta men säkert att trycka sig ut...Aj,aj,aj...Jag är inte färdig än tänkte jag men det struntade sessan i
BM sa åt mig att inte krysta eftersom huvudet inte kunde komma igenom än i vilket fall, lättare sagt än gjort men jag klarade det ganska bra ändå. Bäst som jag låg där och skrek kläcker BM ur sig, "Nästa värk får du krysta". VA?! tänkte jag...redan? Men sagt och gjort, nästa värk krystade jag för kung och fosterland.....SMÄRTA!!!! Efter ca 5 krystvärkar frågade BM om jag ville känna....Jag fick då genast upp en bild av "unga mödrar" i huvudet där en flickas barnmorska säger samma sak till henne under förlossningen. Det enda som kändes var en pytteliten del av hjässan och tjejen i fråga blir jättearg. Jag tänker då inte känna tänkte jag och svarade grinigt NEJ! Skillnaden var bara att min bebis huvud var då ute halvägs och jag trodde bara en pyttedel av huvudet syntes. Tre krystvärkar senare kom hon....Hon lades upp på bröstet...eller snarare magen då navelsträngen var så kort att dom inte fick upp henne högre än naveln...haha. Tommy klippte navelsträngen, jag frågade vad det blev och konstaterade där och då att jag fött en liten ängel, en Engla med andra ord
Synd att jag inte kan skriva mer detaljerat men jag kommer tyvärr inte ihåg något mer...hehe!
Hoppas det duger i alla fall
Kram på er!
Kommentarer
Postat av: Susan
Grattis till en liten Engla! :) Har också en Engla, dock är hon lite äldre än din lilla! :) Min tös blir 8månader på måndag! =) //Susan med Minya & Engla!
Trackback
