"Livet suger, så sug tillbaka" Citat; Jonas Gardell
Han sa något så fruktansvärt bra. Något som jag tycker varje människa borde ha i åtanke. Har tänkt mycket på det mänskliga psyket den sista tiden och undrat över vad det är som får vissa människor att bearbeta det svåra och gå vidare medan andra stannar kvar i olyckan och äts upp innifrån av det som hänt. Varför dukar vissa under för trycket medan andra fortfarande bara går?
Jag har inte haft världens bästa uppväxt trots att min mamma slitit ont för att få alla oss barn att må så bra som möjligt. Saker har hänt och de sakerna har format mig till den jag är idag. De som känner mig väl vet vad jag pratar om och alla andra får helt enkelt försöka lita på att det jag menar verkligen inte var någon dans på rosor och verkligen inte med tanke på min ålder, hur som så var det tufft. Men aldrig att jag skulle sådana saker trycka ner mig idag. Det som har hänt har hänt men det är inte nu.
"Det var fruktansvärt, det som hände, det som gjordes mot mig, mot dig, det som gjordes mot oss, men det hände och vi har fortfarande bara ett liv och om vi inte lever det så är de ingen jävel som tackar oss för det. Hur taskig uppväxt vi än hade, vilka övergrepp det än var så är det ingen ursäkt som vi kan komma dragandes med så fort saker går oss emot, livet suger så sug tillbaka". Jonas Gardell.
Tankenöt kan tyckas men jag anser att det är fullt logiskt och helt riktigt. Jag vet alldeles för många människor som är rena nerv vraken och det är klart att sådant är så himla individuellt men jag personligen anser mig bättre än mina värsta problem och skulle därför aldrig låta problemen vinna.
Nu ska jag ta natten och hoppas på att jag får sova gott och att prinsessorna är snälla och glada imorgon. Natti natt!
Har också funderat över det där. Hittade till din blogg via en borderlineblogg, där personen i bloggen indirekt påpekade att det du råkat ut för inte kunde ha varit så hemskt, typ, eftersom du överlevt. Sanningen är att det gör ju han också trots att allt i hans bok tydligen måste ha varit mycket värre.
Blir väldigt frustrerad själv över att folk ständigt utgår ifrån att jag inte kan ana vad de varit med om osv bara för att jag inte har gått sönder totalt och för alltid. jag har t o m råkat ut för en sak som fått en person att hamna i fängelse upp till åtta år, men enligt folk är det tydligen inget mot de saker de varit med om... Bara för att jag tagit mig tillbaka till livet så gott jag kunnat och inte ständigt pratar om mina upplevelser.
Ett tag var jag också totalt i botten, men insåg en dag att jag inte kunde låta mitt förflutna äga mig längre. Jag vet inte varför. Trodde aldrig den dagen skulle komma då jag plötsligt tog tillbaka mitt liv. Varför går en del inte under och en andra verkar inte ens vilja komma ifrån botten de hamnat på för de tror på något sätt att det ska förringa deras upplevelser?
Det är ett mysterium.
(man kan inte kommentera på min blogg för orkar inte med sådant, men om du svarar så svara gärna här)
Fin blogg!
