sandranylen

Jag tycker att ren lycka infinner sig ett fåtal gånger. Klart man kan känna sig lycklig och glad varje dag men ren och skär lycka, de där stunderna när du känner sådant extremt lugnt inom dig själv är väldigt ovanligt tror jag.

Jag har ett sånt tillfälle som jag minns och det var på mitt förlossningsrum efter att Saga blivit född. Jimmy åkte till Våxnäs för att köpa ramlösa eftersom den snåla förlossningspersonalen vägrade ge oss någon då "vi redan fött vårt barn". Saga hade ätit och låg och sov i min säng, jag satt i den mysiga fåtöljen och tittade ut genom fönstret. Till slut kom Jimmy äntligen tillbaka och han satte sig i stolen bredvid fåtöljen. Där satt vi tysta och tittade på det lilla underverket i sängen och då....kom det bara. Lugnet! Har aldrig känt mig så harmonisk i hela mitt liv.

Jag hade världens bästa pojkvän, en underbar dotter som låg och sov tryggt och sött hemma hos sin mormor, en nyfödd liten prinsessa i sängen framför mig, jag hade inge ont utan satt med benen uppdragna i fåtöljen...ja ALLT var så jävla underbart just då, just i det ögonblicket.

Jag är lycklig nu med, varje dag känner jag sådan lycka över mina barn och mina fina lilla familj, över min resterande familj och den nya familjen som kom till i och med Jimmy. Men just den där lyckan som gör dig alldeles stilla och extremt lugn i sinnet är ingen "vanlig" lycka enligt mig...det är ÄKTA lycka!

Då till frågeställningen. Kan man verkligen säga att man lever även om du aldrig känner någon lycka? Kroppen andas, hjärtat pumpar och du rör på dig, ja visst men om du aldrig känner dig riktigt glad eller lycklig över någonting, lever du verkligen då?

Läste nyss om en tjej som skriver att vädret var underbart, maten var fantastisk och allt skulle varit helt underbart men hon ville bara gå och sova och slippa allt....Lever hon? Ja det gör hon ju givetvis men vad för slags liv? Jag tycker att med tanke på allt människan kan åstadkomma i dag så borde man kunna fixa det problemet med. Det borde ju inte vara så svårt att fixa någons psykiska problem med tanke på att de kan klona och bygga nya kroppsdelar??? Ändå finns det bara piller som dämpar ångesten och terapi. Kan ingen hitta dunder medlet liksom? Så alla kan få känna lycka och glädje. Jag önskar det fanns det i alla fall.

Har även suttit och funderat över känslor och förälskelse. Om man klagar och gnäller konstant på den man är med och hela förhållandet är någon form av substitut för ett annat förhållande...kan man då helt plötsligt bli riktigt kär i den personen? Om man sagt till en annan person än den man är med att man älskar den personen och önskar man kunde få vara där istället, är man då kär i den andra parten i förhållandet? Jag vet inte alls jag. Jag håller mig liksom till Jimmy men kanske finns det andra som kan förklara för mig?!

Nu ska jag gå och leka lite med mina flisor innan faderskapet kommer och hämtar Engla. Blev national-pappa-dag idag istället för vanlig pappadag igår.

Ha en jättefin Nationaldag nu alla!